16.01.2024

Människan har sedan urminnes tider haft ett behov av att uttrycka sig och dela med sig av sina historier och det skrivna ordet har varit det vanligaste sättet att göra det på. Men vad är det som gör att vissa texter fastnar extra starkt hos människan och andra går obemärkta? Genom att komma underfund med hur närvaro upplevs i mitt eget råmanus I lend you my flesh och vad den upplevelsen beror på vill jag få en djupare förståelse för hur jag som skribent lyckas skriva mera närvarande texter och utveckla manuset till en färdig bok.

Många människor går omkring med författardrömmar. Manus strömmar in till förlagen i hög takt och enligt det finlandssvenska Förlaget M:s förläggare Tapani Ritamäki kan endast 2 % av alla inlämnade manuskript bli utgivna (Winberg, 2021). Flera opublicerade manus blir således olästa av allmänheten och hamnar lätt tillbaka in i skrivbordslådan igen. Som bildkonstnär, skådespelare eller dansare har du andra möjligheter att sprida din konst och låta allmänheten ta del av den.

I mitt slutarbete Närvarons kraft i den kreativa skrivprocessen- En granskning av manuset “I lend you my flesh” från Turun ammattikorkeakoulu, Taiteen uudet kontekstit (Högre YH) har min inre drivkraft varit att låta mitt egna opublicerade manus bli läst av så många som möjligt. Sju informanter läste manuset och svarade på ett frågeformulär som tog fasta på hur närvaro upplevs i I lend you my flesh. Jag har velat skicka ut ett råmanus för att ha större svängrum att gå vidare med det och slutföra bearbetningen. Manuset är skrivet under ledning av Monika Fagerholm och författaren Mia Franck har också hjälpt till med bearbetningen. I lend you my flesh handlar om en ung kvinna som förälskar sig i sin terapeut under corona-tiden.

Närvaro i kreativa skrivprocesser

Jag har alltid fascinerats av begreppet “närvaro”. Närvaro i det egna varandet men speciellt hur det tar sig i uttryck i kreativa processer. Jag upplever att det är ett centralt begrepp inom scenkonsten och musiken, det känns uppenbart att avsaknaden av närvaro på scenen försämrar upplevelsen och släpper publiken ur sitt grepp. Hur tar det sig i uttryck i kreativt skrivande? Författaren Monika Fagerholm upprepar ofta under sina författarkurser “att gå dit det bränner”, att våga skriva ut tystnaden och verkligen skriva om det allra innersta som glöder. Erik Grundström skriver i tidningen Skriva (2019) att närvaro skapas av levande karaktärer. Vad de gör och säger tillhör berättelsens skelett, men när man sätter en kropp på det skelettet handlar det snarare om hur de säger saker och hur de utför sina handlingar än vad de gör och säger. Många gånger skapas närvaro också av sådant som kan synas helt ovidkommande som små detaljer och nyanser som ger liv åt texten.

Jag är nyfiken på vilka ställen i min egen text som uppfattas som “närvarande” av läsaren. Det är lätt hänt att bli blind för sin egen text och därför är andras upplevelser guld värda att få ta del av. Genom att informanterna svarade på frågorna: På vilka ställen upplevs närvaro i manuset I lend you my flesh och vad beror den upplevelsen på? kan jag lättare bearbeta manuset och få förståelse för de ställen som “bränner till”. Informanterna fick också välja ut ett ställe i texten där de inte uppfattade närvaro alls.

Det personliga resonerar

Efter att jag analyserat svaren på frågeformulären kunde jag hitta några ställen i texten som fler än tre informanter uppfattat som närvarande. Orsaken till att informanterna upplevde närvaro på just de ställena berodde främst på att de kände igen sig i texten och på att texten var sinnlig, levande, detaljrik och hade träffande beskrivningar. Orsaken till icke-närvaro i texten, enligt informanterna, var avsaknaden av kontakt med huvudpersonen och att berättartonen förändrades och blev mera analytisk. Som skribent har dessa svar gett mig bekräftelse att fortsätta vara personlig, intuitiv och öppen i skrivprocessen. Carl Rodgers citat (1995, s.26): “What is most personal is most general” beskriver väl mitt forskningsresultat. Rogers menar att ju djupare man vågar dyka i sina personliga erfarenheter desto starkare resonerar det i andra. Och att våga som konstnär uttrycka sin egen unika inre värld kan man bidra till högre igenkänning hos andra och till och med bidra till upplevelser av katarsis.

När forskningsprocessen bränner till

Jag förvånades inte av svaren på frågeformulären, informanterna bekräftade min egen magkänsla av manuset och gav mig självförtroende att bearbeta det i rätt riktning och färdigställa det. Det största jag tar med mig av detta är själva forskningsprocessen som hela tiden kändes ny och inspirerande. Det brände till i mig då jag kände att någon läsare förstår och ser min text och att den berör. Att skriva är ett ensamt experiment som man sällan vet vart det bär och i detta fall fick jag bekräftat att det nådde fram på ett positivt sätt hos flera läsare. Forskningsprocessen fick mig att känna hopp, iver och inspiration som jag sällan har upplevt förut efter att jag skrivit färdigt ett råmanus. I normala fall fylls jag av osäkerhet och tvivel. Även om I lend you my flesh aldrig skulle publiceras och bli en bok har jag på mitt eget sätt, genom denna forskning, lyckas etablera texten och mig som skribent.

Referenser

Grundström, E (2019). Så skapar du närvaro. Tidningen Skriva. https://tidningenskriva.se/guide/sa-skapar-du-narvaro/

Rogers, C. (1995). On Becoming a Person: A Therapist’s View of Psychotherapy. Boston: Houghton Mifflin.

Winberg, C. (2021). Som förläggare ratar Tapani Ritamäki det mesta han läser: ”Det är lättare att komma in på läkarlinjen än att bli utgiven”. Svenska YLE. https://svenska.yle.fi/a/7-1526406